Jag är lite tveksam till den här singeln. OK, låtarna är radikalt annorlunda än studioversionerna, och vi trakteras med en låt som inte finns någon annanstans,men...
     Låtarna går mycket snabbare, ljudet är mycket distorterat och Jonas skriksjunger med kraft och kräm. Jag föredrar avgjort studioversionerna av de två låtar som plockats från första LP:n framför dessa. No Guilt från den numera svåråtkomliga Anne Frank-singeln, har dock vunnit på ett högre tempo, och Stacy är en bra, punkig låt. Nåväl, den äger väl existensberättigande i alla fall. Men den är ett nedköp jämfört med de tre tidigare singlarna, som ju alla håller högsta möjliga klass.

Fredrik Jonsson
(Alzheimer #2, 1996)