Det har alltid varit väldigt ont om bra rockband i det här landet. Jag kan bara komma på tre stycken som har både nog mycket styrka i musiken för att stå sig vid en internationell jämförelse och som har någon slags trovärdighet: Lädernunnan, Union Carbide Productions och Brainbombs. Men medan de två förstnämnda avvek från sina ursprungliga brutalkoncept relativt tidigt i karriären, för att sedan efter några patetiska år lägga av så har Brainbombs bara fortsatt enligt sitt tunga, skitiga "ett riff per låt"-koncept. De har även framgångsrikt undvikit varje form av popularitet i vidare kretsar, till viss del tack vare vårt lands totala brist på grävande musikjournalister vars smak sträcker sig bortom popdomänerna.

Brainbombs har sålunda inte någonsin varit föremål för någon längre intervju i någon svensk tidning över huvud taget. Så för att råda bot på detta stämde jag träff med Lanchy och Jonas på deras stamkafé Uroxen i Uppsala den trettionde januari 1995. De är antagligen de minst lättintervjuade medlemmarna, men de är de enda som råkar bo i samma stad som jag. Intervjukassetten använde jag sedan mest för att klämma fram citaten. Det mesta av innehållet i den löpande texten är annars sådant som jag fått veta/varit med om när jag urngåtts med bandets medlemmar i diverse sammanhang.

Bandet grundades i Hudiksvall 1985 med den uttalade ambitionen att rekonstruera industrimusikens monotoni med hjälp av konventionella instrument. Inspirationen kom främst från husgudarna Whitehouse, men även James Chance och Chrome var förebilder. Medlemmarna var i början Jonas på gitarr, Peter Råberg på sång, Drajan på trummor och en Andreas på bas: Den sistnämnde föll dock ifrån efter första repet. De var vid denna tidpunkt blott 17 år gamla, förutom Peter, som var 23. Låtarna skrevs av Jonas, som inte slösade med ackorden, utan begränsade sig till ett per låt.

Jonas - Första spelningen var på Västra Fritidsgården. Då var det bara jag, Peter och Drajan. En massa enackordslåtar. Vi satt ner, allihop. Då var det verkligen monotont.

Texterna skrevs av Peter och Jonas, som båda hyste ett stort intresse för spektakulära brottsmål, och texterna fylldes därför redan från början med detaljerade redogörelser för styck- och sexmord. Peters fyra år äldre storebror Dan hade en liknade fäbless för tillvarons mörkare sidor, och satt dessutom hemma och petade ihop små poem på detta tema, så efter något år blev han medlem i gruppen. Främst i egenskap av textförfattare, men även som trumpetare.

Jonas - Många av Dannes texter är inspirerade av Peter Sotos' Pure. Vi skrev ju brev till honom. För ett år sedan fick vi svar, att han var ärad över att vi hade inspirerats av hans tidskrift. Han skrev och tackade, tyckte att det var genialiskt. Så nu har vi skrivit och bett att han ska skriva liner notes...

Men varför låta Dan spela trumpet i gruppen? Kan han spela?

Jonas - Han har suttit hemma och fått för sig att han ska spela trumpet. Han kan spela efter noter och så där... Han har egna ideer om hur det ska låta, så...

Ungefär samtidigt som Dan rekryterades en gitarrist till, Lars-Anders "Lanchy" Orre. Han var redan vid denna tid, det vill säga 1986, även låtskrivande medlem i hardcorebandet Totalitär. Brainbombs hade då inte åstadkommit mer än en spelning och en handfull låtar. Hans viktigaste uppgift i gruppen blev att hitta på nya riff att bygga låtarna på. Anledningen till att de valde att använda sig av två gitarrer i stället för gitarr och bas var helt enkelt den att varken Lanchy eller Jonas tycker att det är roligt att spela bas. När låtarna kräver lite mer bas tar Lanchy i stället och stämmer ner gitarren sin.

Spelning nummer två ägde rum på nyåret 87-88 vid en fest i Forsa-studion, där en mängd legendarisk Hudik-punk spelats in. De framförde då Second Coming, den outgivna låten Hjärnbomb - med svensk text! - samt ytterligare en outgiven låt, vilken improviserades fram på scen.

Brainbombs har aldrig haft någon högre ambitionsnivå vad gäller någonting, och när Drajan, som varit något av en drivande kraft, flyttat till Stockholm, började bandet hålla en om möjligt ännu lägre profil. De samlade sig i alla fall nog mycket för att medverka på några samlingsutgåvor, med material som råkat bli inspelat vid någon av deras ytterst fåtaliga repetitioner.

1989 skivdebuterade de i eget namn med singeln Jack the Ripper Lover. Dess utgivning bekostades av Drajan och Jonas, och singeln skickades ut till diverse skumma individer runt om i världen. Utomlands var det många som fick spontan orgasm av den singeln, men här i Sverige var responsen inte lika överväldigande, och inskränkte sig till att den spelades i P3:s "Bommen" en gång.

Singeldebuten uppmärksammades med ännu en spelning i Hudik. Fast större delen av bandet agerade förstås bänkvärmare. Det var bara Peter och Jonas som uppträdde, ackompanjerade av en bandslinga med kompet till singelns två låtar. En femtonminuterskonsert. Det var meningen att Dan skulle vara med och upplräda också, men alldeles innan de skulle spela lämnade han logen för att gå ut på brandtrappan och röka, och lyckades i fyllan och villan med bedriften att ramla ner från trappan. Eftersom han befann sig på tredje våningen bröt han benet i fallet, och hans kväll slutade på akuten. Han fick med sig trumpeten i fallet, och den dök upp några dagar senare, i en butiks skyltfönster, bucklig och härjad. Dan forsökte få tillbaks den, men butiken vägrade.

Några månader senare spelade de i Forsa igen, och detta blev den sista spelningen på ett bra tag. Drajan hade ju flyttat, så Jesper från Totalitär och, sedermera, Kristet Utseende, fick agera reservtrummis.

Jonas - Det var lite skandal... Vi var så fulla att vi inte visste om vi spelade eller inte. Peter kröp omkring under trumsetet.

Nästa singel blev Anne Frank som har en minst sagt kontroversiell text. Dan skrev den i affekt efter att ha läst att "Anne Franks dagbok" var ett falsarium. Dessutom är han övertygad antisemit, så texten kom verkligen från hjärtat. Inspelningen ägde, precis som för debutsingeln, rum i Forsa-studion.

Jonas - Det var i sexton kanaler. Sexton i mixen, men det var bara åttakanals-bandspelare.

Lanchy - Men vi utnyttjade väl inte så många...

Varför är det du som sjunger på den singeln?

Jonas - För att Peter var så bakis att han inte kunde komma.

Kunde ni inte vänta en dag med inspelningen?

Jonas - Nä, vi orkade inte. Tänkte att vi skulle köra in det då. Men Dan kom dagen efter och la på lite trumpet. Vi brukar göra så. Vi spelar in, var det nu är, och så brukar Danne få komma och spela igenom allting. Får en flaska whisky, och så spelar han. Sedan mixar vi som vi vill, då...

[skratt] Det är därför som han inte hörs så mycket på skivorna, då?

Jonas - Nä, vi drar upp det ibland, när vi tycker att det passar... [alla skrattar] Så han får ju fria tyglar ändå, liksom...

När Jonas blev tvungen att sjunga kunde han inte spela gitarr samtidigt, Brainbombs orkar naturligtvis inte trixa speciellt mycket med gitarrpålägg i efterskott, så inspelningsteknikern Birger Thorburn fick vara reservgitarrist i hans ställe.

Drajan bodde vid denna tid granne med en man vid namn Staffan, som drev skivbolaget Big Brothel Communications, och därför blev det de som gav ut singeln. Det är den singel som Jonas och Lanchy är mest nöjda med, och vid alla de tre tillfällen som jag har sett bandet live har båda låtarna från den funnits med på repertoaren.

Någonstans i höjd med den singelns utgivning flyttade Jonas och Lanchy ned till Uppsala. Lanchy för att han antog att det var roligare att vara arbetslös i den staden än i Hudik och Jonas för att studera polska, tjeckiska och sanskrit.

1991 hörde två bolag, som hört och rådiggat singlarna, av sig och ville kontraktera bandet. David på Big Ball i Oslo ansåg att Anne Frank var den bästa singel han någonsin hört och ville ge ut vad som helst. Black Jack i Kalifornien ville ge ut en LP.

Lanchy - Drajan har kontakter med folk runt om i världen. Det är konstigt att folk vill ge ut grejer... Det känns som att vi lurar dem. Jag förstår inte att folk orkar bry sig. Det är ju roligt för mig, som spelar på skivorna, att ha dem stående i hyllan, men... När vi var i Oslo första gången så sa de att vi inte fattade hur bra vi var.

Jonas - Peter tycker att det skulle räcka med att vi gav ut skivorna i tio exemplar, så att vi i bandet kan lyssna på dem hemma.

På annandagen 1991, då bandet ändå var samlat i Hudik över storhelgerna, spelade de in det som sedermera gavs ut av dessa utländska grammofonbolag.

Jonas - Vi spelade in i en stuga utanför Hudik. Vi hade lånat grejer från studion. Studio Norrbo.

Hade ni förberett er mycket då?

Jonas - Vi hade väl några låtar.

Lanchy - Tre, tror jag.

Jonas - Vi repar ju nästan aldrig, eftersom vi nu bor på olika ställen.

Lanchy - Det är våra rep, det som finns på skivorna. Burning Hell-riffet hade jag nog klart. Och Danny...

Jonas - Vi brukar ha några riff på lager, och en bunt texter, och sedan pusslar man ihop: "Ja, den här passar till det...", så där...

Lanchy - Jag blir alltid lika förvånad. [skrattar]

Jonas - Man lägger sången efter det att låtarna spelats in, och då brukar Peter pussla ihop texterna efter låten.

Hur lång tid tog det att spela in allting?

Jonas - Tio timmar. Det var en kväll, och så mixade vi nästa dag.

Och då hann ni med att skriva åtta låtar också?

Jonas - Ja, texterna var ju klara, de flesta i alla fall. Vi brukar ha texterna, i alla fall, klara. Rekordet tog vi nu när vi spelade in den nya LP:n, som inte har kommit ut än. Då körde vi allt på en timma, eller nåt sånt.

Lanchy - Vi skulle kunna göra en singel om dagen, om vi bara orkade. Det är ju förstatagningar. Det skulle vara om någon var missnöjd med förstatagningen att man tar om, mcn det händer inte så ofta.

Ni är slappa?

Lanchy - Ja.

Jonas - Ja. Varför göra något annat?

Lanchy - Det är väl inte värt att lägga ner nån större [skrattar till] grej... Det ska låta skräpigt. Jonas - Det skulle låta lite tråkigt om det var välproducerat.

Det skulle aldrig falla er in att jobba med en producent och en riktig studio?

Jonas - Nej. Vi vill ha fria tyglar.

Lanchy - Det känns onödigt, på något sätt.

Sommaren 1992 blev Brainbombs mer uppmärksammade än någonsin, men naturligtvis inte på grund av musiken. Dan hade gift sig med en engelsk tjej, och skulle flytta ihop med henne, men när han landade i England ville inte tullen släppa in honom i landet.

Jonas - Han var väl full... antagligen. De såg texterna och Pure-tidningarna, han hade ju med sig allt han ägde, och då ville de inte att han skulle flytta dit. Han fick väl sitta i en fyllehäck ett tag innan de skickade hem honom. Sedan höll han på med rättsliga åtgärder i ett halvår, och till slut fick han komma in, han fick visum. Sedan bodde han där i ett halvår innan de bröt upp, och han flyttade hem till Hudik igen.

Under den tid som Dan bodde i Cambridge så spelade de andra utanför Hudiksvall för första gången. Norrmännen hade tjatat länge på bandet om att de skulle komma dit, men de övriga medlemmarna hade förhållit sig rätt skeptiska. Bröderna Råberg skulle i egenskap av vildbasare vara jobbiga att ta hand om på bortaplan, trodde de. Men när Dan nu var på betryggande avstånd så blev det två välbesökta spelningar på Rockall i Oslo. Dessa råkade dock äga rum just då Peter hälsade på sin bror, så Jonas fick sjunga igen, och Birger ryckte in som vikarierande gitarrist. Den första av dessa spelningar gavs sedermera ut på skiva.

Jonas - Det var de i baren som spelade in det, så fick vi höra det sedan. Så ville David ge ut det på singel då, tyckte det lät kul. Distat genom mixen.

Men varför gav inte David ut hela konsetten?

Jonas - Nja, han tyckte vissa låtar lät lite väl grötigt, det var svårt att urskilja. Det var väl de där som lät någorlunda.

Det går väldigt fort på den skivan.

Jonas - Ja, vi spelade rätt fort då. Det blev liksom lite punk, så här.

Lanchy - Drajan var nervös och hetsade iväg.

Jonas - Det gick fort, hela setet på 20-25 minuter.

Veckan efter spelade de på Smålands Nation i Lund. Andra spelningen med fullt manskap, och den första gången jag såg bandet. Jag tyckte att bandets scenstil, med skostirrande och djup koncentration från gitarrister och trummis, parad med låtarnas besinningslösa monotoni, var helt enorm. Dan sög i sig ett helrör whisky redan i turnébussen på väg ner, och minns ingenting efter första låten. Han fick arbeta hårt på att lyckas stå upp och på att hitta micken med trumpeten. Peter stod i givakt hela tiden, och var den ende i bandet som orkade se på publiken. Låturvalet var oklanderligt, från en inledande, suggestiv, Jack the Ripper Lover till den avslutande, obönhörliga, No Place. Själva är de dock inte så nöjda med den spelningen.

Jonas - Nej, det var väl mest fylla, det. Det lät inget bra heller. Han var för proffsig, helt enkelt, Henrik Venant... Det var han som mixade.

Lanchy - Han var bakfull, hade varit på Metallica i Köpenhamn kvällen innan.

Jonas - Han mixade det väl som popmusik, han...

Det var någon som hade rivit ned era affischer också...

Jonas - Ja, kvinnoförbunden tyckte att det var förnedring. Drajan hade hittat den i Veckans Brott, den bilden.

När de kommit tillbaka till Uppsala var det lika bra att spela in LP#2, när ändå bandet var samlat i samma stad med tillgång till inspelningsutrustning. Genius and Brutality, Taste and Power spelades in i den replokal i misärförorten Gottsunda som bandet så gott som aldrig använder. Så här i efterhand är de inte helt nöjda med den skivan, de tycker att den är ojämnt mixad.

Jonas - Fuckmurder, The Whore och några till tycker jag är väldigt bra. Man borde plocka bort så där tre låtar. Graveyard Kitchen är sämst.

Lanchy - Drajans mix är inget bra. Man hör ju inte texten alls.

Efter succén i Oslo fick de en inbjudan att återvända till Norge för att uppträda vid en festival som ägde rum samma helg som Hultsfred. Men de hade en sådan otur att tullen hittade två tripper LSD i den ena bilens handskfack.

Jonas - Ja, det var ju jag som hade hand om det, och glömde ta det ur bilen innan vi åkte. Då fick vi inte komma in. Så då tog vi en fylla i Karlstad i stället.

Lanchy - Alla hade pilotbrillor på sig. vi måste ha sett jävligt störiga ut.

Jonas - Två risiga Ford på raken.

Stoppade de alla bilar, eller tyckte de att ni såg extra skumma ut?

Lanchy - De hade stoppat ett par bilar före oss ocså.

Jonas - Det hade varit nåt satanistmord just då. "Greven"... Så de frågade om texterna också. Om vi var satanister. De gick ju genom hela bilen. Det var ganska kul.

Lanchy - Det blev "strip-show" också.

Jonas - Det var trevligt i Karlstad också. Vi satt och söp och gick runt. Peter ramlade i ån.

Lanchy - Han gick omkring i damkläder efteråt.

Vad sa de i Norge då, blev de sura?

Jonas - Vi fick tillfälle att ringa först på kvällen. ungefär då vi skulle spela. Så de sa "great!".

Så de sa som det var till den väntande publiken?

Jonas - Ja, jag antar det.

Det bygger ju på myten. Men du har inte fått någon påföljd, då?

Jonas - Jag fick hjälp av en kompis som är jurist, som skrev ett brev, så då la de ner det.

Men bandet tog revansch när de med fullt manskap återvände till Oslo i maj 1994. Spelningarna var i viss mån menade att uppmärksamma deras första CD, men narurligtvis dröjde de lata dagdrivarna på Black Jack ett par-tre veckor för länge med att få ut skivan. Jag hade själv förmånen att få följa med dem i turnébussen. Den första spelningen var på Cosmopolite, med två norska förband. Rockall är ju spelstället som räknas i Oslo, men de råkade ha ett för mig tidigare okänt amerikanskt punkband inbokade just den kvällen. Dessa stal sannolikt en del av Brainbombs presumtiva publik, och spelningen drog bara 54 betalande. Men de som var där var verkligen rabiata fans. Vissa föll ned på knä för att visa sin totala underkastelse och tillbedjan under gamla slagnummer som Burning Hell och Danny Was a Streetwhore. Själv blev jag inte helt övertygad. Visst var ljudet bättre än i Lund, och stämningen blir ju bättre med en entusiastisk publik, men jag tycker inte att det passar sig att Brainbombs ser glada ut när de spelar. Textrader som "Gonna masturbate you with my knife / to the end of your misery life" och "I went into her tits with a screw-driver" förlorar en hel del i tyngd när de framförs med ett leende på läpparna, och då blir det ju snubblande nära rena spexupptåg av aIltihop. Jag saknade också en del gamla favoriter, som nu fått stryka på foten till förmån för nytt material.

Dans minne slutade fungera så snart han lämnat scenen, och naturligtvis slocknade han så fort vi kommit till efterfesten, som ägde rum i en före detta bordell.

När jag nästa dag kom till Cosmopolite, redo att åka hem, hade bandet nyss fått veta att de skulle få göra en extraspelning på Rockall samma kväll. I väntan på den fick jag agera dadda åt bröderna Råberg, som verkligen var jobbiga. Peter hade inte sovit på hela natten och satt ner och sa "Jag är så trött / Jag måste ha en cigg" hela tiden. Dan var fortfarande full sedan kvällen innan, spädde på ruset genom att halsa Ringnes och antastade folk på gatan med oförskämdheter. Hans mantra var "Fuck tight bitch ass!", en textrad som han tydligen var mycket nöjd med att ha skrivit. Jag började inse varför Brainbombs inte vill turnera så mycket. Sedan försvann han tillsammans med en norrman, för att dyka upp igen strax före spelningen. Peter fick sova ut i en park nära Rockall. För- och efterfesten till den spelningen ägde rum i turnébussen, som stod parkerad utanför spelstället. Öl och poppers konsumerades. Spelningen lyckades locka hela 75 åskådare, vilket ju inte var illa med tanke på den obefintliga annonseringen. Allt förlöpte precis som föregående kväll, förutom att Drajan nu rakat av sig sin mustasch.

Hjärnbombernas nästa steg mot världsherravälde, efter en förvånansvärt positiv recension av Genius and Brutality... i DN, blev inspelningen av den tredje fullängdaren.

Jonas - Ja, det är ju klart nu. Den ska heta Obey. Allt ligger på band och väntar, bara. Black Jack har väl problem med pengar. Men det brukar ju ta ett år för dem. Vi funderar på att spela in en LP till och skicka iväg till dem, bara för att de ska bli stressade och ge ut skivan nån gång. Den är det bästa vi gjort, den nya, mixen är klar och man kan höra texterna bättre än tidigare.

Jag talade lite med Peter i höstas, medan han fortfarande bodde här, och då sa han att han skämdes över att sjunga texterna på den nya skivan.

Lanchy - Ja, det är grova texter... [skratt]

Var de inte grova innan då?

Lanchy - Jo, men det här är i värsta laget. Det är ju så man ångrar sig, nästan.

Jonas - Vi är inne på området barn och så...

Vem har skrivit de texterna?

Jonas - Det var Danne. Sedan skrev jag en del rätt äckliga också.

När spelade ni in den?

Lanchy - Oktober, tror jag. Dagen efter Solvalla, andra oktober var det. Brainbombs spelade V75 på Solvalla dagen innan. Utom Drajan, för han spelar inte på trav. Men resten av bandet.

Skulle inte LP:n innehålla gamla grejer också?

Jonas - Nej, eventuellt ska han i Stockholm, Staffan, ge ut dem på CD-singel, singlarna. Det var ju tänkt att vi skulle fylla ut CD:n med det gamla, men nu blev det 40 minuter ändå, så det räckte. Så ska det komma ut en split-singel nu, men den är inte så rolig.

Lanchy - KC and the Sunshine Band.

Jonas - Vi kör That's the Way I Like It. En outtake från då vi spelade in första LP:n. David envisas med att ge ut den. Han tyckte den var charmig. Och det får han väl göra.

En inspelning som redaktionen för cover-singelserien King Kong for övrigt refuserade till förmån för en något hippare låt, Chromes Turned Around. Split-singeln innehåller även titelspåret från nya skivan Obey och på andra sidan hittar man två låtar med Davids grupp Anal Babes.

Nyårsaftonen 94-95 uppträdde bandet på en privat fest i Hudiksvall. Bröderna Råberg var utklädda till indianer, alla utom Drajan var redlöst överförfriskade, och när de körde igång med Burning Hell började publiken kasta flaskor. Naturligtvis var inte Råbergarna sena med att svara med backar, flaskor och annat, och kaoset var ett faktum. Men som tur var så gick det en propp halvvägs in i andra låten, innan någon hann skada sig mer allvarligt. GG Allins minne lever högt i Hudiksvall.

Lanchy - Du missade en bra spelning.

Som framgår av denna artikel så spelar Hjärnbomberna live ytterst sällan. Detta beror naturligtvis till viss del på att de bor och har bott så pass utspritt, men även på att de inte orkar fixa spelningar. De spelningar som trots allt har blivit av har ägt rum efter idogt tjatande från arrangörerna om att de ska komma och spela. Dessutom vill de helst gå lite plus på de få spelningar de gör, så när de väl accepterar ett erbjudande om att komma och spela gör de det med största tvekan.

Lanchy - Det är slut med de där tiderna när man inte brydde sig om pengar.

Samtliga projekterade spelningar under 1995 ställdes in på grund av den policyn. Det rörde sig om en turné, som skulle fört dem till Göteborg, Köpenhamn och Alborg samt en spelning i Gävle som förband till Unsane. Men att vara ute och spela live mycket är inget Lanchy och Jonas eftertraktar:

Jonas - Det blir nog lagom med tre spelningar. Vi har inte strängar så det räcker! [skratt]

Lanchy - Man längtar ju hem ganska snart Till TV:n.

Jonas - Man vill ju ha lugn och ro.

Skulle ni inte kunna spela i Stockholm eller Uppsala?

Jonas - I så fall skulle allt vara ordnat, man tar bara pendeln ner, går på krogen, spelar och åker hem.

Lanchy - Egentligen skulle man spela på Rackis, det är så nära att jag kan gå dit. Men det finns egentligen inget ställe som vi vill och får spela på här i stan.

Måste ni förbereda er mycket inför konserterna, ni repar ju aldrig?

Lanchy - Innan Oslospelningarna så körde vi igenom vårt set, kvällen innan.

Jonas - Vilka låtar det ska vara. Det är ju inte så komplicerat.

Lanchy - Nä, spelar man fel så gör det inte så mycket.

En sak som är slående med det här bandet är medlemmarnas musikaliska bredd. Lanchy är fortfarande med i Totalitär, har tidigare urgjort ena hälften av experiment/industri-duon Engürdetz och var tillsammans med Jonas även medlem i ett Neil Young-cover-band en ytterst kort tid. Drajan är med i garagebandet Browneye också, även om de verkar ha hart när lagt ner verksamheten. Han. Lanchy och Birger var även med och framförde snodda Stooges-riff i det kortlivade bandet The Teenage Graves kring 1990. Ljudspåret i turnébussen bestod av hardcorepunk, hardcoretechno samt Kjell Alinges radioprogram. Jonas' skivsamling innehåller massor av psykedelia, men även en hel del klassiskt samt en halv hyllmeter Zappa. Lanchys stora hjälte är fortfarande Elvis, men han köper mest popskivor.

Annars så fördriver de tiden med TV, folköl, trav och, tro det eller ej, krocket.

Tycket ni att ni har utvecklats något sedan ni började?

Lanchy - Ja, det är fler ackord nu än i början. Monotonin är ju kvar. Det är väl det som är själva bandet. Konceptet.

Kan ni komma längre då? Blir det inte meningslöst att bara göra samma skiva om och om igen?

Lanchy - Tja, kolla på Ramones, de har hållit på i 25 år, och det låter likadant...

Men tycker du att det är bra att göra som de och bara fortsätta med att göra samma sak?

Lanchy - Det är klart, det blir ju lite långtråkigt... Men så länge som folk vill ge ut våra skivor, så...

Jonas - Så länge som det är kul och vi orkar hitta på nya riff, så...

FREDRIK JONSSON