Långt ifrån lika bra som debuten, men den har sina poänger. Hälften av låtarna hade platsat på Burning Hell, däribland dissonanstrumpetorgien My Place ("Come into my place / Let me see you count" Va?!?) samt hitsingelkandidaten Who Can You Trust. Bara de första takterna av den sistnämnda gör mig full i skratt, eftersom jag vet att de ofelbart kommer att följas av den dråpliga raden "I screwdriverfucked your cunt".
     Men alltför många av låtarna ger ett slappt och oinspirerat intryck. Brainbombs ska vara monotona, men inte tråkiga. En av de segaste låtarna är Queen of Necrophiles som helt omotiverat presenteras här i den tidigare utgivna versionen.
     Jag saknar dessutom låtar av samma magnitud som till exempel Danny och Tired and Bloody. Allt går i ungefär samma stil som på förra skivan, men riffen är lite sämre, texterna inte riktigt lika underhållande och dessutom svårare att uppfatta. Ni kan bättre än såhär, grabbar.
     Men jämfört med 1994 års övriga svenska skivproduktion så står sig naturligtvis denna LP bra.

Fredrik Jonsson
(Alzheimer #2, 1996)

Inte de färskaste plattorna direkt, men då de fått Sverigedistribution genom Amigo känns det vettigt att skriva om dem
     BRAINBOMBS är ett slamrigt horror-Punkband från Uppsala som med låttitlar typ "Wishing a Slow Death", "Urge to Kill" och "After Acid" ("Burning Hell") samt "Graveyard Kitchen", "Queen of Necrophiles" och "Fuckmurder" ("Taste and Power") placerar in sig mellan THE MOBILE MOB FREAKSHOW och SEX SEX SEX.

Mikael Sörling
(Close-Up Magazine #12, 1994)