Välproducerat är det inte. Tillrättalagt är det inte. Melodiöst är det inte. Kommersiellt gångbart är det verkligen inte. Men fy fan vad bra det är! Det är trubbigt och skitigt, men med vassa kanter, och både kropp och själ dras med i det psykedeliska larmet från allra första takten av underbara titelspåret Burning Hell. Men det måste spelas högt! Flera band har på sina skivkonvolut använt sig av sloganen "Play it loud or don't play it at all". Denna skiva är inte försedd med någon sådan uppmaning, men för första gången känns den berättigad.
     Efter en längre tids lyssnande på mer lättsmält popmusik, kom detta som en välgörande rensning av hörselgångarna.
     Jag har aldrig tidigare hört något liknande Brainbombs. Det faktum att Burning Hell i min skivhylla är insorterad mellan Black Sabbath och Captain Beefheart, säger väl mer om hur sorgligt liten min skivsamling är, än om Brainbombs musikstil. Jag tänker inte ens försöka mig på att beskriva den, bara rekommendera ett inköp.

Ulf Österström
(Alzheimer #2, 1996)

Inte de färskaste plattorna direkt, men då de fått Sverigedistribution genom Amigo känns det vettigt att skriva om dem
     BRAINBOMBS är ett slamrigt horror-Punkband från Uppsala som med låttitlar typ "Wishing a Slow Death", "Urge to Kill" och "After Acid" ("Burning Hell") samt "Graveyard Kitchen", "Queen of Necrophiles" och "Fuckmurder" ("Taste and Power") placerar in sig mellan THE MOBILE MOB FREAKSHOW och SEX SEX SEX.

Mikael Sörling
(Close-Up Magazine #12, 1994)