Brainbombs börjar bli riktigt heta nu, och då passar det väl bra att damma av några gamla singlar från det vilda åttiotalet.
     Brainbombs spelar någon slags psykedeliahardcore, med klar valiumvarning. Huvudvärken ligger och lurar bakom högtalarna. Det är både kaotiskt och monotont, och på Jack the Ripper Lover en härligt värdelös sångare, utan vare sig röst, styrka eller rytmen i blodet. På Anne Frank-singeln skärper sig sångaren lite, och börjar skrika som en David Yow (Jesus Lizard) eller varför inte Kurt Cobain (Öhhh... Stiltskin? Pearl Jam?). Trummorna fungerar också bättre, överhuvudtaget får musiken mer tyngd och tighthet på Anne Frank. Låten No Guilt är aningens aningen punkigare än Anne Frank, och en jämförelse med Jesus Lizard känns inte helt obefogad även gällande musiken, den maler på i samma stil
     Nu återstår det bara att reda ut vad Brainbombs spelar för musik egentligen. Hardcore? Gränch? Eller är det bara några norrlänningar som super sig fulla i studion?

Johannes Nilsson
(Alzheimer #2, 1996)